Fan vad glad jag e! Åhh vad skoj.

Jag vill inte skriva varför än eftersom saker och ting inte är helt bestämt.

Men detta handlar inte om mig, eller jo fast bara lite =)

Jag hoppas hoppas hoppas =)

Wiiiiiiie. Mitt leende går flera varv runt mitt huvud!

Igår var jag riktigt duktig, vi gjorde klart 2 arbeten sen när jag kom hem städade jag HELA lägenheten. Den blev riktigt fin, men när Henrik kom hem så sketade han ner. Haha.

Jag måste börja skriva mitt tredje arbete om en muräna och en ål. Hur jag kan förklara för barnen vad skillnaden är och om det finns någon sång eller om de ska rita och berätta. Detta kanske låter lätt, men det är det inte eftersom du ska blanda in dessa jävla författarna.

Igår var det även tre år sedan min olycka inträffade.

För er som inte vet, så var jag med i en bilolycka.

Det var jag och en kompis och en killkompis till henne.

Vi åkte i en beach baggy, jag tyckte att det var fräckt att sitta där bak.

Vi hann åka en kilometer eller 2, på något vänster tappade han kontrollen över bilen och vi åkte ner i ett dike. Jag slog i mitt huvud i räcket som jag höll i mig.

Och "ryggstödet" fick jag i ryggen så jag bröt 4 revben på 2 ställen, punktera en lunga, fick inre blödningar och hjärnskakning. Micke och Aleks klarade sig med några sår och blåmärken. Glad är jag för det. Micke hjälpte mig ut ur bilen så jag kunde lägga mig på marken, varje andetag jag tog kändes som ett knivhugg.

Vi hade tur att en ledig ambulansman och hans fru såg olyckan och åkte ner till platsen och tog hand om oss. När de andra ambulansmännen kom fick jag reda på att Micke hade blödarsjukan, fick ännu mer panik, jag försökte skrika att de skulle ta hand om honom först. Men de sa att de skulle ta mig först eftersom jag har likblek och frös. Aleks var hysterisk och ville inte åka själv i en ambulans utan hon ville åka med mig. De var tvugna att spänna fast henne.

Väl på sjukhuset klämde läkarna på mig och frågade vart jag hade ont. Jag blev fly förbannad och skrek på dom att de inte skulle röra mig. Dom satte en ryggmärsbedövning på mig, en sån som man har när man ska föda barn sa de till mig. JAG SKA INTE HA NÅGRA JÄVLA BARN, skrek jag. Aleks var i rummet bredvid och hon trodde seriös att jag skulle döda läkarna. Mer kommer jag inte ihåg.

Vid 11 tiden på kvällen vaknade jag, min syster satt bredvid mig med tårar i ögonen, sen kom hela familjen in, jag slumrade till några gånger när de försökte prata med mig. Mamma höll på att svimma flera gånger. Läkarna sa att de kan bli en sån reaktion när man varken vet ut eller in. Jag fick stanna kvar på sjukhuset i 13 dagar sen åkte jag hem, var hemma i 3 veckor försökte gå till skolan var där i 4 dagar. men det fungerade inte. För när jag kom hem la jag mig i sängen, fick svårt att andas, försökte ropa på min lillebror tillslut kom han. Jag kan inte andas sa jag, jag skrämde skiten ur honom. Han hjälpte mig till soffan så jag kunde sitta rakt, Singe hoppade upp i mitt knä och snuttade. Mamma och Pappa kom hem, de ringde till sjukhuset och vi åkte dit. Min snabbsänka låg på 160 och man ska bara ha 8 eller 10. Det visade sig att jag hade fått lunginflammation och lungan hade kolapsat igen. Jag fick stanna i 12 dagar till. Jag önskade hela tiden att jag skulle dö för jag orkade inte med all smärta och alla bilder.

Men nu är jag glad att jag kämpade och lever.

Detta är som en rehablitering för mig att skriva av mig.

Krama varandra i trafiken <3